Anton har blivit 20 månader gammal. Närmare 2 än 1 år alltså, och han är inne i en härlig ålder nu.
Dagis är jättekul nu. När vi på morgonen nämner att Anton ska till dagis/barnehagen så blir han oftast glad, och när vi väl kommer fram dit ser man hur förväntansfull han oftast är. Och ibland säger han “acka” (= macka) på väg in eftersom husmansbröd med pålägg är vad som väntar på frukostbordet när han kommer dit.
Nu har han börjat lära sig lite fler ord och en del av innehållet i hans ordförråd är följande: “ata” = traktor, “Bäsj” = bajs (på norska), “ade” = Ha det (på norska), “utte” = tutte, “älle” = välling, mor- och farföräldrarna heter “ommo, offa, ammo, affa“. Ju mer han börjar kunna kommunicera, desto mer harmonisk har han blivit. Det har märkts att han varit ganska frustrerad ibland när han velat något men inte kunnat säga det. Så är det fortfarande, men nu kan han ibland byta ut ett skrik mot ett ord istället, och det måste ju kännas som en stor frihet.
Anton älskar traktorer! Han har äntligen fått sin första traktor, som blev en plasttraktor som han kan ta ut i sandlådan senare. Helikoptrar, flygplan, sopbilen, bussar, bilar och diverse andra maskiner är också spännande.
Tv intresserar honom inte. Vi har inte direkt “tränat” så mycket, men de få gånger vi startat en Bamse eller Byggare bob dvd så har intresset varit litet. Om någon ska sköta den övningen med Anton så får det nog bli hans pappa eftersom jag själv knappt ser tv. Däremot älskar Anton att bygga pussel. I januari när jag var i Uppsala köpte jag honom ett set med tre stycken 12-bitars pussel med Astrid Lindgren-motiv, lite grann “på tillväxt”. Denna box har legat vid vår säng sedan dess och varje morgon när Anton vaknat har han velat pyssla med pusslet. Man kan kalla det så eftersom han först inte fick ihop några bitar korrekt. Men plötsligt en dag så lyckades han lägga hela Pippi-pusslet själv. Det näst roligaste pusslet är motivet med Karlsson på taket.
Det är fortfarande kul att läsa böcker och att sitta i famnen och sjunga sånger ur olika sångböcker. “Var bor du lilla råtta”, “Imse vimse spindel” och “Jungfru, jungfru…” (speciellt “ha ha ha”-delen) är några av favoriterna just nu.
Sedan i januari/februari när det var en hel del sjukdom så har han varit i stort sett helt frisk. Skönt för oss alla! Förhoppningsvis håller det i sig under våren. Däremot så har han fått gula fläckar på tänderna och trots att vi köpt eltandborste och verkligen försökt borsta ordentligt så har tänderna inte blivit vitare. Kontaktade tandläkaren och det visade sig att Anton hade fått tandsten. Tandläkaren fick använda samma vassa verktyg som de använder på vuxna för att skrapa bort tandstenen där det var som värst. Stackars Anton gallskrek! Jag fick också en uppläxning om hur man borstar tänderna för att få bort all plack som senare blir tandsten. Kändes förstås inte kul, och jag fick så dåligt samvete även om vi borstat tänderna morgon och kväll. Nu försöker vi att vara extra noggrann med tandborstning (även om det inte alltid är så lätt att få en 1,5-åring att gapa några längre stunder). I efterhand har jag också läst att förutom tandhygien så kan man få tandsten olika lätt beroende på salivsammansättningen och om denna innehåller många av de mineraler som bildar tandsten. Detta bedövade mitt samvete lite, även om utmaningen kvarstår. Hoppas att vi kan hålla så pass styr på det att det inte leder till karies i alla fall. Tandläkaren påpekade att detta “mycket väl kan komma igen om ett par månader”.
Förutom detta lilla orosmoln, så är allt bra. Att vara ute är kul, men att gå in är mindre kul, oavsett väder… För någon vecka sedan trotsade Anton och Henrik regnet och gick ut. Anton skulle absolut dra pulkan (och helst åka) trots att i stort sett all snö var borta. Och han ville absolut inte gå in.
Leave a Reply