Den 28 juni ringde pappa och berättade att farmor lugnt och stilla hade lämnat oss. På ålderdomshemmet hade de hjälpt henne på toaletten vid tolv-tiden och vid 14-tiden när de tittade in så hade hon somnat in. Antagligen gick det alltså väldigt lugnt till.
Farmor har levt ett långt liv, hon föddes 25 januari 1916 och hann alltså bli 94 år gammal. Hon fick 7 barn (12 år mellan äldsta och yngsta barnet), 13 barnbarn och (hittills) 12 barnbarnsbarn. Farmor växte upp i Sattajärvi utanför Pajala på hennes hemgård och hon och farfar hade skogsbruk och ladugård med kor (och från starten hästar) och ett stort hus att ta hand om. Undra hur mycket sömn farmor fick som småbarnsförälder, när hon skulle ta hand om både barn och gå till ladugården och mjölka kor tidigt på morgonen? Dessutom har jag hört att det ofta bodde diverse nasare hos farmor och farfar och dessa skulle också tas omhand. De hade också flera fosterbarn boende hos sig under olika perioder.
Jag har så många minnen av farmor, och minns henne som en snäll farmor som alltid tog hand om alla och bjöd på god mat. Ofta blev vi bjudna på älgköttgryta som var mör och god efter att ha blivit kokad i flera timmar och potatis. Till efterrätt var det ofta farmors egna hallon och glass. Och många koppar kaffe och mycket kakor. Favoriten för oss barnbarn var nog “Annan kakkoa” (osäker på stavning) eller “Annas kakor” som de hette. Själv åt farmor varken bär eller grönsaker. Jordgubbar tyckte hon “smakar trä” och en gång för ett par år sedan hade vi köpt tomater när vi var på besök. När vi skulle åka så undrade hon: “Vems är dessa röda bär i kylskåpet?”. En annan gång hade vi köpt hem melon och jag frågade om hon ville smaka. Efter ett par tuggor spottade hon ut det. 🙂 Hon köpte helt enkelt aldrig hem frukt och grönt själv. Och när hon skulle köpa fläsk i affären så frågade hon alltid efter “den bit som har mest vitt i sig”. Ändå var hon frisk och stark hela livet.
Farmor bodde i ett stort gult hus på säkert en bra bit över 200 kvadrat. Efter att farfar dog fortsatte hon att själv ta hand om huset. Hon var ute och skottade snö, högg ved och fixade med det mesta. På jularna när vi var små brukade vi vara säkert 20 personer som sov över där, och då var det full fart. På somrarna åkte vi ofta till Sattajärvi på höbärgning, och det var alltid spännande att få åka traktor etc. En helg på sensommaren var det alltid potatisupptagning i det stora potatislandet, som gav potatis till hela den stora familjen. Johan och jag hade en fyrhjuling som vi kopplade ett släp till och körde potatis ner till huset från potatislandet. Jag minns farmor som alltid så lugn och aldrig stressad trots att det ofta var mycket folk där. Hon klagade aldrig över något.
Sedan jag själv fick barn kunde vi knyta an än mer. För två år sedan flyttade farmor till ålderdomshemmet i Korpilombolo eftersom hon fick lite olika småkrämpor (lunginflammation etc) och när vi kom på besök och hade Anton med sig så märkte jag hur engagerad hon var i honom. “Ni kan gå och fika så tar jag hand om honom” kunde hon säga med en gång, fast hon knappt orkade ha honom i famnen. Hon berättade också om när hon hade småbarn och var tvungen att gå ut och mjölka korna tidigt på morgonen. Då pallade hon upp kuddar som ett “staket” på köksgolvet och lät de minsta barnen vara innanför medan hon själv skyndade sig med mjölkningen i ladugården.
Farfar gifte hon sig med pingsten 1939 i Korpilombolo kyrka efter att de känt varandra i ett år. Därefter blev hon gravid med första barnet och farfar ryckte in i andra världskriget, men fick permission för att träffa sin dotter under våren 1940.
Farmor har också berättat att nästan alla hennes barn är födda hemma. Det kom ofta hem en “lokal barnmorska” med cykel, som hjälpte till att förlösa mamman. Sedan fick farmor inneha liggläge i sängen en hel vecka efter att barnet var fött för att minimera risken för komplikationer. På senare år berättade farmor också att hon en gång födde ett dödfött barn, och det barnet fick hon aldrig se utan barnmorskan bara sprang iväg med barnet. Det kändes förstås inte speciellt kul. Men med tanke på alla hennes erfarenheter är det inte konstigt att barn är så naturligt för henne.
Farmor handarbetade också, och hon har berättat att hon varje år fick sticka nya sockar och säkert tröjor etc till barnen. Det var alltså mycket som skulle hinnas med, och man ägnade inte sin mammatid åt cafébesök och bloggande. På tal om sock-stickning så bor det många laestadianer i Sattajärvi, och jämfört med dessa så hade farmor inte många barn. För ett par år sedan vet jag att farmor stickade kanske 30 par sockar och gav till någon annan kvinna i byn eftersom denna kvinna var 60 år gammal och hade 60 barnbarn! Sockarna skulle vara ett bidrag till julklapparna, eftersom det visst var svårt att hinna med att ordna julklappar till så många barn… 🙂
Oavsett är det otroligt vad mycket som har hunnit hända sedan farmor föddes. Bondesamhälle, industrisamhälle och it-samhälle. Tala om att få uppleva teknikens framgång. Vet bland annat att att farmor och farfar var de första eller en av de första som hade bil i byn, innan dess åkte de häst och vagn. Och när telefonen kom var visst deras hus en växel, där man manuellt kopplade vidare samtalen till andra delar av byn när någon ringde. Som kontrast till detta brukade pappa på senare år när han var på besök ofta visa bland annat vår blogg så att farmor kunde se lite bilder.
Detta är några av alla minnen av farmor Frida. På slutet tror jag att farmor kände sig ganska nöjd med livet. Att inte riktigt orka ta hand om sig själv måste ha varit tufft när hennes uppgift i livet alltid varit att ta hand om andra. Farfar dog för 23 år sedan (då 79 år gammal), 1987, och nu tror jag även att farmor kände sig redo för att ta nästa steg. Men för oss känns det såklart tomt. Trist att inte kunna få fler samtal tillsammans. Men jag bär med mig alla minnena och ska försöka komma ihåg kontrasterna som jag ofta upplevde när vi träffades.
Sov gott älskade farmor!
Leave a Reply