På tisdag den 14 september hade jag tid för en “överburenhetskontroll” på Ullevåls sjukhus. De tog CTG, och en läkare gjorde ultraljud samt undersökte mig. Allt såg bra ut, fina hjärtljud, gott om fostervatten, fin näringstillförsel via navelsträngen och de uppskattade barnet till att väga ca 3 800 gram (precis detsamma som de uppskattade Antons vikt till innan han föddes, vilket inte visade sig stämma så bra). Läkaren konstaterade att jag är 3 cm öppen. Helt normalt tydligen, att man kan vara det, utan att förlossningen har startat (kanske vanligare hos andragångsfödande?). Samtidigt gjorde hon en hinnsvepning för att se om det kunde hjälpa kroppen att starta förlossningen. Vi fick också tid för igångsättning på fredagen, om inget skulle ha hänt innan dess.
När jag gick hem kände jag redan en molande värk, antagligen efter undersökningen. Men redan på kvällen, vid 22-tiden började värkarna komma. Jag var osäker först på om det var riktiga värkar, eller bara förvärkar som jag känt tidigare dagar också. De kom med ca 15 minuters mellanrum, och senare på kvällen blev de tätare. Fantastiskt att kroppen “själv” (i hemmamiljö, och utan några “tillsatser” i alla fall) kunde starta förlossningen denna gång. Det är ju det man helst önskar. Vid 02.30 var det 5-8 minuters mellanrum mellan värkarna och vi ringde då in till Ullevål även om värkarna inte var helt regelbundna. Vissa var starkare och vissa svagare. De ställde lite frågor om förra förlossningen etc, och hälsade oss välkomna om vi kände att det var läge. Men barnmorskan trodde att vi nog kunde vänta lite till. Redan en timma senare var intervallet på 3-5 minuter, men ännu inte regelbundna (ca varannan värk kraftig, varannan svag). Då ringde vi in igen och de tyckte att vi skulle komma in på en undersökning.
Vi ringde grannen Caroline, Viktors mamma, som var “stand by” för oss. Hon kom hem till oss kort därefter och vi packade med oss det sista och åkte in till sjukhuset. Stod på parkeringen vid 04.15. Äntligen! Värkarna var absolut hanterbara än så länge. En jordmorstudent tog emot oss och hon och hennes handledare undersökte mig och jag var 5 cm öppen. Jag “kvalificerades” till en födestue. Vi hamnade i precis samma rum som där Anton föddes, så vi kände oss riktigt trygga med miljön. Henrik skickade sms till familjen om att vi åkt in, och förstörde kanske därmed deras resterande nattsömn.
Efter en dusch tog jag tag i lustgasen som jag höll hårt vid resten av morgonen. Klockan 06.30 undersöktes jag igen och var då 8 cm öppen. Skönt att det händer något! Vid 07.30 bytte personalen av varandra, och vi fick en ny jordmor, en tjej som hette Anne Kathrine som var i vår ålder och väldigt behaglig som person. När vi småpratade mellan värkarna så visade hon sig vara gift med en tidigare kollega till mig på Capgemini. Solen gick upp, och det blev en strålande fin höstdag med runt 15 plusgrader. Några timmar senare, vid 09.30 undersöktes jag igen, och värkarna hade nu blivit starkare men inte tillräckligt starka för att jag bebisen skulle kunna komma ut. Jag var fortfarande 8 cm öppen, och det började kännas lite slitsamt att veta att det “stått still” så länge, trots att jag hade täta värkar. Jordmor beslutade att ta hål på fosterhinnan så att vattnet går om inget hänt kl. 10. En läkare kom in och tog hål på hinnan, eftersom de misstänkte att en blodådra låg i vägen. Det gick fint och NU kom värkarna igång ordentligt. Lustgasen drogs upp till max, och Henrik övertygade mig om att jag klarar “en värk till, och en till…”. Krystvärkarna kom nästan med en gång, och med jordmors och Henriks otroliga coachning tittade ett gossebarn ut kl. 10.38. Allt gick bra, och han visade sig väga 4 330 gram och mäta 54 cm (38 cm i huvudomkrets). Hade förväntat mig en större bebis, så på det viset kändes det helt perfekt. Han hade ganska mycket mörkt hår, slät hy och var en bedårande liten kille. Ganska snart efter att han kommit ut kom vi fram till att det är en Ludvig.
Det visade sig att kroppstemperaturen låg lite under 36,5 som är gränsvärdet för var det bör ligga, så Ludvig fick på sig lite extra kläder och täcke och temperaturen låg inom intervallet ett par timmar senare. Jag tog en dusch, vi fick serverat middag på rummet. Panerad fisk och potatis samt ärtor (exakt samma mat som när Anton föddes). Vi slappade och beundrade underverket.
Vid 14-tiden blev vi flyttade till ett “hotellrum” på patienthotellet. Henrik åkte tillbaka hem och till dagis, medan Ludvig och jag försökte vila lite på rummet. Några timmar senare kom Henrik och storebror Anton på besök. Anton fick äntligen träffa “bebisen” som bott inne i mammas mage. Han klappade Ludvig ömt och försiktigt och bara tittade fascinerat när lillebror gav små ljud ifrån sig… Fantastiskt att vi nu har två välskapta barn.
Killarna hade med sig blommor och en present. Anton körde Ludvig i sjukhusvagnen till restaurangen där vi åt middag tillsammans innan Henrik och Anton åkte hem igen. Även Henrik var trött efter en hel vaken natt, så båda killarna hade visst somnat hemma i sängen vid 19-tiden.
På kvällen gick jag på ett informationsmöte i “uppehållsrummet”. Där var fyra andra nyfödda också och deras föräldrar. Tydligen skulle jag ha gått dit först dagen därpå, men adrenalinet i kroppen gjorde att jag kände mig förhållandevis pigg. En jordmor berättade om den första tiden både för mamman och barnet efter förlossningen och jag fick speciellt några nyttiga påminnelser om amningsteknik. Denna graviditet har jag inte alls läst på i boken jag har om amning, till skillnad från när Anton föddes. Men när jag väl fick höra det igen så kom minnena tillbaka och amningen fungerade väldigt bra, med den lilla mjölk man har i början.
Ludvig och jag fick stanna på patienthotellet två nätter. Första natten sov varken Ludvig eller jag speciellt bra. Han låg och harklade och hade konstiga ljud för sig, efter den tuffa resan ut i världen. Jag kunde förstås inte slappna av och sova, och hade dessutom en del eftervärkar själv. Till slut lyckades jag få honom att sova ett par timmar på mig när jag var halvsittande i sängen. På dagen däremot sov han desto mera. Det verkar som att han, precis som sin storebror, hade vänt på dygnet i magen och föredrar att sova på dagtid hellre än under natten.
Dagen därpå var det fysioterapi-träning och de kollade hörseln på Ludvig. Annars kom personalen inte alls in på rummet om man själv inte ringde efter dem. Henrik och Anton kom och åt middag på torsdagen också, och vi var en stund i ett lekrum som fanns på hotellet. Nästa natt sov vi något bättre, Ludvig och jag. På fredag morgon märkte jag att det kom en del vätska från Ludvigs ena öga. Han hade också en liten röd fläck på ögonvitan. Jordmor sa att han kan ha fått en ögoninfektion vid födseln och jag fick badda med saltvatten. Lite senare var det också dags för läkarundersökning av Ludvig. De kollade reflexer och lite annat. Läkaren påpekade att detta med ögoninflammation inte är så ovanligt hos nyfödda. Bara att badda vidare. Dock hade lillen inte ögonen öppna så mycket, eftersom det ena ögat så snabbt blev igenklistrat. Hoppas att han blir av med detta snart.
De vägde också Ludvig som bara gått ner till 4 160 gram. Vi blev utskrivna, och Henrik och Anton kom och åt lunch med oss innan vi åkte hem. Skönt att få komma hem till sin egen miljö! Min egen form kändes också förhållandevis bra. Det känns som att jag har återhämtat mig snabbare från förlossningen denna gång än första gången. Fast delvis handlar det säkert om förväntningar också. Dessutom är det ju precis detta ögonblick jag har gått och väntat på i flera veckor, på att få komma hem med den nye familjemedlemmen och slippa oroa mig över hur/var/när förlossningen skulle starta och hur det skulle gå för Anton med barnvakt (allt gick jättebra!). Vilken lättnad att allt gick så bra! Nu kan vi äntligen fokusera på det nya livet med två barn.
På fredagen kom grannarna Caroline och Anne Brit förbi en snabbis och såg på underverket och hade presenter med sig. Jag fick också möjlighet att mysa lite mer med Anton, och det kändes lite tudelat att veta att han nu inte kan få all min uppmärksamhet. Samtidigt som jag vet att han kommer att ha en enorm glädje av ett syskon. När Anton somnat på kvällen åkte Henrik och hämtade take away mat från en indisk restaurang och vi firade Ludvigs ankomst med ett glas Moët till.
Redan första natten hemma sov Ludvig bättre, även om han vill ha mat ofta och man behöver kliva upp 3-4 gånger per natt och byta bajsblöja. Dessutom kissar han lätt igenom pyjamasen när han ligger på sidan. Dock är det inte mycket skrik, utan han är nöjd om han bara får äta, ny blöja och närhet. På dagarna sover han också mycket, och vaknar mest för matpaus. Än så länge är Ludvig en lugn och harmonisk kille, och vi hoppas att det håller i sig. Med två barn blir det oavsett lite mera logistik och nätterna har vi löst så att jag tar Ludvig på natten, men får sova på morgonen medan Henrik går upp med Anton som vaknar mellan 06-07. Nu har han ibland vaknat innan kl. 06 dessutom, eftersom Ludvig ibland gråtit till och väckt Anton som inte kunnat somna om. Normalt kommer Anton till vår säng på morgonkvisten. Det har han fått göra nu också om han velat. Men dels är det lite trängre i sängen och dels blir han ofta nyfiken på lillebror, så han har svårt att somna om och Henrik får gå upp med honom.
Under veckan har vi haft en del besök. Dels har grannarna varit förbi på små besök i olika omgångar, och i måndags kom Line, Knut och Josefine hit och åt pannkakor. Vi fick en massa fina presenter, och Anton fick en Elias-båt av Josefine för att han blivit storebror. Den blev väldigt populär.
I tisdags tog Ludvig sitt första bad hemma i badbaljan. Han var ledsen när vi klädde av honom, men när han väl kom ner i vattnet var han helt lugn och såg ut att njuta av att få bada.
Vi har också varit ute på premiärtur med vagn. Ludvig har varit ute och suttit i min famn inlindad i en ullfilt innan, men i söndags bytte vi till liggdelen i Emmaljungan och gick ut en tur. När Anton insåg att Ludvig tagit ”hans” vagn, så blev han jätteledsen. Misstänkte detta redan innan, så vi har köpt en liten Brio-docksulky i present ”från Ludvig” till Anton, men det är förstås inte detsamma som att själv få sitta i sin egen vagn. När Anton fick köra vagnen så gick det lite bättre, och Ludvig trivdes fint på premiärturen. Ett par dagar senare testade vi också syskonvagnen, och då fick båda killarna åka tillsammans, vilket fungerade väldigt bra. Som namnet antyder är också EasyWalkern väldigt lättkörd.
Veckan har helt enkelt gått väldigt snabbt, och vi njuter av dagarna tillsammans. För att Anton ska få chansen att lära känna lillebror ordentligt så har han bara varit på dagis en dag sedan Ludvig föddes. På måndagen var han dock på dagis, och då åkte vi till Ullevål för att Ludvig skulle lämna ett blodprov som tas på alla nyfödda. Därefter åkte vi till shoppingcentret CC Vest och uträttade lite ärenden. Henrik var till tandläkaren, och innan dess åt vi lunch tillsammans. Ludvig sov i stort sett hela tiden i vagnen och det kändes nästan som att vara ute “utan barn”, eftersom man är van vid att ha med sig en 2-åring som såklart ställer lite högre krav.
Leave a Reply