Onsdag den 1 augusti var det dags för Ludvig också att börja i barnehagen. Han är ju snart 2 år gammal, och det känns som att han börjar vara redo för dagis. Men det är ju alltid en stor omställning både för barn och föräldrar med allt det nya. Ny miljö, nya aktiviteter, nya vänner och delvis nytt språk. En helt ny vardag!
Jag tänkte först berätta om de allra första inskolningsdagarna.
Den första dagen följde Henrik med Ludvig till barnehagen. Han börjar på avdelning “Loppene” (samma avdelning som Anton gick på i starten). De besökte barnehagen i ca 1,5 timma, och var både ute och inne och såg sig omkring. Ludvig lekte också ute med Anton en stund, och allt gick bra. Det är förstås en stor trygghet att ha storebror i närheten, samt att Ludvig är ganska van vid miljön då han har varit med och lämnat/hämtat Anton många gånger. I tillägg är vi föräldrar också trygga med dagiset efter att ha haft Anton där i 2,5 år.
På torsdagen var det min tur. Då kom vi till Ludvigs avdelning ca kl 09.30. Sedan lekte vi en kort stund i Amfiet/Aulan innan barnen skulle gå ut. Jag klädde på Ludvig och vi gick ut tillsammans och lekte i vattenpölarna. Lite efter kl 10 sa jag att jag skulle gå. Han ville ge en hejdå-kram, men sedan accepterade han att jag gick och grät inte alls.
Lite före kl 12 kom jag och hämtade honom. När han såg mig så började han att storgrina. De hade gått inn vid 10.45 och från dess hade han varit ledsen/orolig och frågat mycket efter mig och allt hade varit fel. Men han hade ätit bra i alla fall. Jag pratade med Katalin som är ansvarig för inskolningen med Ludvig om att de kanske ska söka upp Anton om Ludvig blir väldigt ledsen. Det skulle de testa i morgon. När vi kom hem var det en trött Ludvig jag lade för att sova. Det tar på krafterna med inskolning.
Fredag var den tredje (och formellt den sista inskolningsdagen). Då tog Henrik lämning och hämtning. Ludvig fick leka med Anton på förmiddagen, sedan var han ledsen när han skulle äta så han fick gå upp och äta hos Anton. Då hade det gått bättre. Efter lunch var han trött och sov i 45 minuter. Barnehagen ringde Henrik vid 13-tiden när Ludvig vaknat. Då hämtade han barnen. Anton berättade efteråt att Ludvig var ledsen när pappa gick, och att lillebror ville hålla Antons hand. Han sa också att Ludvig hade kommit upp till honom. Anton har vuxit mycket de sista dagarna och det märks att han förstår att han har en extra viktig roll gentemot Ludvig just nu.
På måndagen lämnade Henrik Ludvig. Då var han jättledsen när H gick, men han hade fort lugnat ner sig. Sedan gick det över förväntan under dagen. Han hade ätit lunch och sovit 1,5 timma. Ludvig fick komma upp till storbarnsavdelningen och leka med Anton under dagen, och han hade vinkat till storebror genom fönstret när han såg honom ute. Jag hämtade båda killarna kl 15. Då verkade Ludvig lugn och nöjd. Skönt! På kvällen pratade han om “Katjin” (Katalin) och nämnde att hon bytt blöja etc…
Nu har Ludvig varit i barnehagen i cirka tre veckor. På morgnarna pratar han om att han ska till “hagen”. Han är väldigt upptagen av att “Anton följa med”, och han pratar mycket om Katlin. Jag är glad att vi fick henne som inskolningsansvarig, hon verkar vara en väldigt glad och gullig tjej som för övrigt har sitt ursprung i Ungern. Även tjejen, Marte, som är “pedagogisk leder” på Ludvigs avdelning verkar lugn, fin och vettig. Hon är helt nyutbildad och började på dagiset nu i augusti.
På morgnarna när vi lämnar barnen går vi först upp med Anton till storbarnsbasen, sedan följer vi med Ludvig ner till Amfiet/frukostrummet. När vi kommer dit så börjar han att snyfta och det märks att han laddar upp för att bli lämnad. Han sträcker ut händerna och vill direkt gå till en vuxens famn, helst till Katlin, men de sista dagarna har han sträckt sig mot vilken vuxen som helst och säger “vinka fönstret”. Då vill han vinka till oss när vi går mot bilen. Ibland öppnar de fönstret och han vinkar genom fönstret, och då har vi hört att han ofta börja gråta när vi har gått iväg en bit… stackars liten! Men personalen påstår i alla fall att han lugnar ner sig ganska fort.
Den största både fördelen och utmaningen just nu kan man säga är att Anton är i samma barnehage. Självklart är det en otrolig trygghet att ha storebror där, men det visar sig att Ludvig är extremt “beroende” av Anton. Han frågar tydligen efter honom hela tiden. Ser han Anton så blir han ledsen om de inte kan vara tillsammans. När de har lekt blir han ledsen när Anton t ex måste gå upp och äta lunch, eller när Anton har andra aktiviteter med storbarnsavdelningen.
Anton själv pratar också mycket om detta. Han säger att Ludvig blir ledsen när han går. Här om dagen skulle Anton på tur med sin för hösten nya avdelning “Askeladdene” och då hade han försökt förklara för sin ledsna lillebror att “När du blir askeladd kan du följa med på tur”… Det gick så långt i vårt samtal att Anton tyckte att Ludvig inte skulle gå till barnehagen för att han är så ledsen där. När jag sa att mamma och pappa måste vara på jobbet på dagarna så tyckte Anton: “En av er kan vara hemma med Ludvig, och en kan gå till jobbet”….
Vi försöker att säga till Anton att de vuxna tar hand om Ludvig, att lillebror har det bra, men att det tar ett tag innan han lärt känna sina kompisar på Loppene. Personalen på dagis har också fått gå till Anton ibland och förklara att “Nu är Ludvig glad och leker” efter att de skiljts åt och lillebror varit ledsen. Även om man ibland oroar sig lite över att Anton ska behöva ta för stort ansvar, så tycker jag också att det är positivt att han sätter sig in i Ludvigs känslor, och får träna på sin empatiska förmåga. Alla människor mår bra av att känna sig behövda och att få ta ansvar i lagom dos. Anton har dessutom inte alls klagat själv på att gå till barnehagen, utan verkar så nöjd och glad med sina vänner. Det viktigaste som han är upptagen av och som han uttrycker för oss är att lillebror ska ha det bra.
Leave a Reply