Idag är det torsdag, vilket innebär babycafé på Svenska kyrkan. Även denna gången var det många mammor och barn där, så Anton hade mycket att titta på och jag hade många att prata med. Tog med mig lillkameran och nedan syns hur bra Anton nu sitter i babysittern, jämfört med första gången vi var där i augusti när han verkade lite för lätt för att sitta i den här varianten av babysitter.
Med utsikt över de andra barnen.
Han var trött efteråt och somnade i vagnen på vägen hem. Senare kom Alice förbi på en fika hos oss.
Igår kväll var hela familjen på middag hos Line, Knut och Josefine i deras fina nybyggda lägenhet på Aker Brygge. Line och Josefine lärde jag ju känna via norska sidan Barn-i-magen, och det skiljer bara 6 dagar mellan Anton och Josefine. Vi hade mycket att prata om och kom hem först vid elva-tiden. Det är kul att hitta familjer att kunna umgås med och få ny input ifrån. Ett nytt socialt nätverk bygger man ju inte över en natt, utan det tar både tid och energi. Men som jag tidigare skrivit så känns det kul att jag nu har gott om tid för det.
Babygymet är min favoritplats. Här busar jag med Laban och Labolina.
Ställde mig på vågen idag och insåg att jag är tillbaka på normalvikt igen, 3 månader efter förlossningen. 15 kg upp och 15 kg ned. De flesta kilona bara försvann på två-tre veckor efter förlossningen, men sedan har det varit två kilo som legat kvar. Även om jag sällan väger mig och inte bryr mig så mycket om vikten, så blev det nu lite av ett mål att komma tillbaka till startvikten. Känns skönt att vara tillbaka, för mammakroppen blir ju ändå aldrig densamma igen som den var tidigare. Tyvärr är det ju bara vikten man själv kan styra, de där små bristningarna som dykt upp runt naveln på grund av hormonförändringar är nog något jag får leva med. Fast såklart är det värt det, och jag grämer mig inte särskilt mycket.
För övrigt tycker jag att det viktigaste är att vara i god form. Hellre vältränad och några extrakilon, än otränad och jättesmal. Vad gäller den fysiska formen så har jag lite grann att jobba på igen, även om jag försöker att gå en del barnvagnsturer. Tänk att man aldrig kan bli “klar” med träningen, utan att man alltför ofta känner att “det är dags att komma igång igen”.
Leave a Reply