Tio månader

Den 20 maj blev Anton tio månader. Plötsligt låter det som att han är så “stor” . Utanför fönstret börjar det dessutom att bli sommar, vilket tyder på att lillprinsens ettårsdag snart närmar sig.

Vår tiomånaderskille är oftast en glad och livlig liten man. Han älskar att gå omkring med gåvagnen. Nu går det både stabilare och snabbare framåt. Ett stort leende, ibland ett ljudligt skrattande, fyller upp hans ansikte när han trippar omkring här. Ibland, när han går med gåvagnen eller längs med möblerna så släpper han greppet för några sekunder. Tills han kommer på att han står helt fritt och sätter sig på rumpan igen.

En annan favoritsysselsättning är att “mysa” på lammfällen i vardagsrummet. Om man säger “Anton mysa” så kryper han ofta dit och lägger sig med ansiktet mot fällen eller ibland med sidan av ansiktet mot fällen. Samma sak händer om man själv lägger sig där och säger “Mamma/pappa mysa”; om han är på rätt humör så kommer han med en gång.

Eftersom det blivit varmare på dagarna så öppnar vi ofta dörrarna till terasserna, och gissa vem som på en gång tar chansen att försöka krypa ut på någon av terasserna? Jo, självklart vår lille nyfikne kille.

Ett annat kryp-mål är sideboarden i vardagsrummet där luckorna stängs med nycklar. Nycklar är fantastiskt spännande och kul att pillra med. Ofta lyckas han också att få lös nycklarna efter en stunds fixande och trixande. Finmotoriken förfinas hela tiden och nu klarar han att ta saker med “pincettgrepp”.

Anton är mycket väl medveten om vad han får och inte får göra. Blomkrukor eller tv:n är populära “förbjudna zoner”. Han kryper fram dit, och innan han stoppar ner handen i blomjorden vänder han sig om och ser var mamma och pappa är. När han får ögonkontakt lägger han på ett brett leende, väl medveten om att han inte får vara där. Sedan förväntar han sig att man ska komma och ta bort honom därifrån…

På matfronten har vi nått en milpunkt. Anton har slutat amma. Helt. Sista gången jag ammade honom var samma dag som jag åkte från Ö-vik. Sedan spenderade ju lillprinsen en vecka hos sin farmor och farfar tillsammans med sin far, och det kändes som en mer eller mindre naturlig tidpunkt för att sluta amma. Det har gått över förväntan.

Däremot har Anton lärt sig att dricka välling, vilket blivit väldigt populärt. Det är en riktig mysstund då han sitter (oftast) i pappsens famn i sängen både morgon och kväll. En hel flaska på 330 ml dricker lilleman upp i ett nafs. Och ser han att att välling är på gång så blir han genast extremt otålig och vill ha flaskan med en gång. 

Första tanden i överkäken har också visat sig. Den tittade fram den 11 maj och nu finns det hela tre tänder för att stycka mat och bita föräldrarna med.

Tiomånadersdagen började lugnt och fridfullt och Anton var på promenad längs Akerselva med sin pappa och farmor och farfar. Däremot slutade dagen lite dramatiskt. Anton lade sig som vanligt mellan kl 19 och 20. Strax efter 22-tiden så hörde vi hur han hostade väldigt torrt och konstigt. Det skedde ett par gånger på raken och han vaknade själv till av det. Till slut gick vi in och tog upp honom och då visade det sig att han hade tungt att andas och han fick liksom ta i med hela kroppen för att andas. Vi blev såklart stressade, för tung andning är ju verkligen obehagligt. Han var vid gott mod för övrigt, men man blir förstås orolig över att det ska bli värre.

Testade ringa “legevakten”, men där var det telefonkö, så det slutade med att vi ringde 113 (Norges 112) och de tyckte att det var “lika bra att de skickar en bil”. En stund senare kom alltså ambulansen på besök. (!) De lyssnade på andningen och märkte att han hade det lite jobbigt och även om det inte var akut så tyckte de att vi lika gärna kunde åka in med dem när de ändå var på plats. Så Anton (och även jag) fick göra vår första ambulansresa in till legevakten. Det var ganska mycket folk hos legevakten denna onsdagkväll, dagen innan kristihimmelsfärd. De konstaterade att det antagligen var falsk krupp Anton råkat ut för, och vi fick sätta oss att “köa” i väntrummet. 

Henrik kom efter oss med spårvagnen och vi fick väl vänta i en och en halv timma innan vi fick komma in. Då var andningen redan bättre. Läkaren undersökte både öron, hals och gjorde blodprov etc och sedan fick Anton ta en dos betapred för falsk krupp, samt utskrivet Efedrin som vi kan ge honom om han får problem igen. Falsk krupp är en inflammation i luftvägarna och orsakas oftast av virus. Det drabbar barn och är oftast ofarligt. Allt gick alltså bra och efter att ha hämtat ut medicinen på Apoteket kom vi hem vid 02-tiden. Tack till norska vården för kanonservice! Vi kände oss verkligen väl omhändertagna, även om vi fick köa en stund i väntrummet.