Första veckan på nya jobbet avklarad. Känns skönt. Det blev en riktig rivstart, där jag fick ansvar för ett delprojekt från dag 1. Dag nummer två började med att jag blev försenad till ett möte, då jag fått inkallelsen kvällen innan och inte sett mailen. Kom till jobbet vid 08.30 och småpratade lite med kollegorna tills jag insåg att jag var inkallade till ett möte som startat 10 min tidigare där både min chef och chefens chef var med. Lite onödigt att bli försenad dit, även om det egentligen inte var mitt “fel” och de var fullt förstående för det. Sedan fortsatte dagen med ytterligare tre möten där jag skulle försöka få input till att sätta upp en process, medtodbeskrivning och tidplan för mitt delprojekt eftersom jag förväntades leverera detta under veckan. Puh. Kände mig mest förvirrad och tung i huvudet, speciellt när det tar mycket energi att bearbeta alla nya kollegor, ny verksamhet, ny miljö etc. Dessutom har jag ingen större erfarenhet av projektledning, vilket också gjorde mig osäker.
När jag kom hem från jobbet i måndags funderade jag lite. Jag var ju inte tvungen att leverera detta, utan hade möjligheten att
1) välja att säga att “detta klarar jag inte av då jag inte har erfarenhet inom just detta området och denna verksamhet etc, och det är för kort tid för mig att hinna sätta mig in i detta på några dagar”. Då hade någon annan fått anta utmaningen och jag hade inte riskerat att göra bort mig. Eller så kunde jag
2) välja att jag entusiastiskt antar utmaningen och tänka att “jag gör mitt bästa och levererar så gott jag kan utifrån förutsättningarna som råder”.
Med första alternativet hade jag naturligtvis visat att jag är lite realistisk som inser komplexiteten i det hela. Men jag hade missat en chans att leverera. Så jag valde förstås alternativ två. När jag väl började sätta mig in i det hela så insåg jag efter ett par möten att det som tur var fanns mycket grundunderlag som andra jobbat med innan jag kom hit, så stora delar kunde jag klippa och klistra ihop och göra om “till mitt” och därefter lägga till en del saker som jag menade borde vara med. Skönt. Hade jag tackat nej, hade det varit svårare att ångra sig när jag väl insåg detta. Sände in en presentation sent på onsdag kväll till min chef, som också är huvudprojektledare i detta projekt, och på torsdag höll jag en halvtimmas presentation för henne samt de övriga i kärnteamet.
Jag fick positiv feedback och det känns skönt att ha avklarat “första leveransen”. För visst är det så när man är på nytt jobb, eller i ett nytt projekt att den där första leveransen är viktig. När man väl klarat av den, så kan man känna sig lite mera avslappnad då uppdragsgivaren litar (åtminstone lite mera) på att man kan leverera, även om allt inte är precis så bra som det kunnat vara i det ideala fallet.
Nu behöver jag inte gå på tå riktigt lika mycket, och jag känner mig stolt över att jag antog utmaningen även om det för mig kändes lite jobbigt först. Hade det visat sig att ingenting hade funnits på plats och jag bara inte hade klarat av det hela så kunde jag ha flaggat för detta. Men att börja med att flagga för “tusen ursäkter” tror jag kan ge fler negativa än positiva konsekvenser. Detta var bara en liten leverans, och jag inser att det kommer bli tuffare framöver. Men jag ser ändå fram emot fler utmaningar, förhoppningsvis med samma goda stöd och vägledning.
Hittills känns det kul, alltså. Hittills har jag fått det jag letat efter.
För övrigt har H, efter en tid med ganska mycket jobb, fått några välförtjänta dagar utanför Malaga där han varit med jobbet onsdag till fredag. Han kom hem inatt, brundbränd och fräsch, och verkar ha haft det ganska bra.
Leave a Reply