Tiden går så fort, och jag har tänkt blogga så många gånger, utan att det blivit av. Nu har det nästan gått en månad sedan Henrik började jobba igen efter tvåveckors pappaledigheten. Hur är då vardagen med två barn?
På morgnarna går Henrik upp först med Anton och gör välling och fixar frukost. Lagom till Henrik ska hoppa in i duschen kliver jag (och Ludvig om han är vaken) upp och gör iordning Anton för dagis. De dagar jag behöver bilen, eller om Henrik måste åka extra tidigt till jobbet så lämnar Ludvig och jag Anton på dagis. Sedan har jag och lilleman dagen för oss själva; vi äter frukost, ser lite på morgon-tv och gör oss klara för dagens aktiviteter.
Runt 14.30 promenerar vi med syskonvagnen till Antons dagis. Det tar knappa 20 minuter att gå dit, och lite längre att gå hem eftersom det är uppförsbacke och vagnen väger drygt 15 kg extra med Anton i. 🙂 Det blir en tur på cirka en timma tur och retur inklusive själva hämtningen. Perfekt promenad för mig och bra för Ludvig att få sova ute i vagnen. Och här har vi inget val, Anton måste hämtas varje dag och då kommer vi ut oavsett väder. Förra veckan har det regnat rejält ett par dagar, så det var bara att ta på sig regnställ, stövlar och “plasta in” vagnen. Även om det är nackdelar med att ha dagiset en bit bort, så känner jag att jag har mest gott ut av det just nu.
Ett par gånger har Ludvig och jag åkt in till stan på dagen, men det blir ganska stressigt eftersom man får räkna 45 minuter till en timma innan man är på Karl Johan (15 minuter promenad till t-banan och ca 20 minuter t-bana). Antons dagis ligger inte på vägen hem från t-banan så när vi kommer hem måste vi först gå hem, byta till syskonvagnen och sedan promenera till Antons dagis. Det innebär att vi bör åka från stan runt 13.30, och då hinner jag knappt byta blöja eller mata Ludvig innan turen till dagis.
Den tid på dygnet som är mest stressig är i alla fall när man kommit hem från dagis med båda barnen och innan Henrik kommit hem från jobbet. Första dagen som Henrik jobbade tänker jag speciellt på. När vi kom hem vaknade Ludvig och ville ha mat, Anton var trött och sliten och ville helst sitta i min famn. Och jag skulle laga middag. Puh, “detta är inte kul”-känslan dök upp och jag insåg att jag var tvungen att ta till några åtgärder. Andra klarar ju detta, så det måste väl jag också göra? Det första är att förbereda middagen så långt som möjligt innan man hämtar på dagis. Dessutom gäller det att försöka få Ludvig att sova vidare lite efter att vi kommit hem, d v s inte slita av honom alla kläder direkt utan bara öppna upp och försiktigt ta in mjukliften från vagnen (Eftersom det är så mycket katter här i området vågar jag inte låta honom sova ute). Då får jag den där kvarten som behövs med Anton för att han ska känna sig omhändertagen innan middagsstressen startar. Dessutom, tacka vet jag dvd och att Anton nu älskar att se på filmen om tåget Tøfferud! Annars vill han också hjälpa till (“Anton hjäpa dej”) och det går förstås också bra, åtminstone så länge jag inte måste ha Ludvig också i famnen.
Vissa dagar har jag även haft Anton hemma, och vi har fått lite mystid tillsammans alla tre. Fördelen är att man kan ta det lugnt på morgonen och det blir inte samma eftermiddagsstress. Utmaningen är att lyckas få Anton att sova på dagen; att ha med sig Ludvig när Anton nattas har hittills inte gått så bra. Resultatet har blivit att Anton inte somnat, och eventuellt stupat på soffan vid 16-tiden eller liknande. Alltså alldeles för sent för att han ska kunna somna i vettig tid på kvällen. Sedan är det förstås mera logistik att ha båda hemma – när Ludvig ska byta blöja så vill ofta Anton också byta blöja, om jag själv ska på toa vågar jag inte lämna båda på mellanvåningen utan måste ta med en av dem etc. Skönt i alla fall att ha möjligheten att ha båda hemma, inte minst om Anton är lite trött eller krasslig någon dag, på ett helt annat sätt än när man har ett vanligt jobb att gå till.
Leave a Reply