Vår förstfödde son är redan närmare tre än två år. Samtidigt som han börjar bli stor, så är han ganska liten. Livet är inte alltid så lätt för en 2,5-åring och vissa stunder känns många saker ganska jobbiga. Precis som vi vuxna känner det ibland.
Sedan en längre tid tillbaka har Anton tyckt det har varit kul att få hjälpa till att skruva ihop en möbel, dammsuga, skura golv, laga mat, skotta snö, tvätta bilen, etc. Och ju äldre han blir desto mera vill han hjälpa till och försöka att klara sig själv. Ibland är det frustrerande när han inser att han inte klarar av det, eller kanske ännu mera frustrerande när han inte får lov att hjälpa till.
Jag har läst en del böcker av familjeterapeuten Jesper Juul, och jag stöttar starkt han resonemang kring om man vill ha ett hjälpsamt eller ett pliktuppfyllande barn. Visst är det en enorm skillnad om ett barn känner att deras föräldrar är i behov av hjälp eller om föräldrarna delar ut plikter “för att det är bra för barnet” och som en del av en genomtänkt uppfostran.
“Du måste bädda sängen nu” är till exempel inte alltid ett populärt uttryck tänker jag, och det kan bli ett tjat och gnat som ger alla negativ energi. Snarare tror jag det gäller att ta vara på den egna medfödda viljan om samarbete och att utveckla den så långt det går.
Inom varje barn och vuxen bor det en önskan om att få hjälpa till och känna sig värdefull. Så långt det är möjligt, tror jag det är viktigt att ta vara på den här hjälpsamheten hos barn, för att bygga självförtroende och självständighet. I tillägg har jag en önskan om att också låta barnen ha utrymme för sin kreativitet. Som vuxen är man ofta snabb på att döma ut ett barns försök att göra något, tack vare (eller kanske på grund av) sina egna erfarenheter och för att man “vet” att det ger negativa konsekvenser. Men varför inte låta barnet prova och själv inse konsekvenserna för att lära sig och känna att det är “högt i tak”? Jag tror detta är ett effektivt sätt att bygga självförtroende på.
Nåväl, anledningen till att jag kom in på detta resonemang är att jag för en stund sedan laddade in nedanstående bild. Anton har funnit vällingpaketet i skafferiet, och små skålar i ett annat skåp. Sedan börjar han fördela vällingen mellan skålarna, fram och tillbaka. Han leker koncentrerat i säkert en halvtimma, medan jag kan laga mat i lugn och ro. Sonen får utlopp för kreativiteten, och mamman är avslappnad vid spisen. Visst går lite välling till spillo och vi får vi torka golvet efteråt, men det är ju inte något stort eller dyrt projekt.
Ofta är denna typer av situationer en win-win-situation för både förälder och barn.
Förutom att låta barnen hjälpa till på eget initiativ tänker jag på exempel där vi kan involvera barnen för att effektivisera vardagen. Istället för att vänta med att handla mat tills barnen har somnat (vilket jag ganska ofta gör) är det en väldigt kul utflykt för en 2,5-åring att ibland få följa med och handla. Sätt av en timma för att handla, istället för att ligga på golvet i vardagsrummet och leka mellan kl 18-19 och bara “vänta in sovtiden” och i värsta fall stressa upp sig. I stället får man inhandlat matvarorna och Anton får hjälpa till, han älskar att gå med en egen kundvagn och plocka varorna enligt det vi ber honom om. Han är och känner sig hjälpsam, inte pliktuppfyllande. (“Du måste följa med och handla” behöver vi knappast säga.)
Ett annat exempel är ibland när jag är hemma med båda barnen och känner att jag behöver städa. Jag frågar om Anton vill hjälpa mig att städa, och oftast säger han ja. Han kan t ex roa sig en kvart med att städa toalettstolen med borsten. Jag hinner då städa resten av toaletten, medan Ludvig ligger till exempel på golvet och tittar på. Visst behöver jag ha ett öga på Anton så att han inte sätter ngt i munnen eller liknande, samt att han behöver tvättas av lite efteråt. Men jag slipper sitta och stressa upp mig över ostädad toalett och kan i stället sitta här vid datorn när barnen har lagt sig. Anton älskar också att få skura golvet med en blöt trasa medan jag dammsuger, eller att få hjälpa till att sortera papper i kontoret…
Tyvärr känner man ibland att man inte har tid att låta honom hjälpa till, men jag är övertygad om att jag kan bli ännu bättre på detta. Och då menar jag för min egen skull, för att få gjort mera saker medan barnen är vakna. Som bonus känner barnen sig hjälpsamma.
Ibland är det förresten också lov att få vara liten igen…
Leave a Reply