Det är ett datum som tyvärr går till historien på grund av terrorattentaten i Oslo. Först bomben på regeringskvartalet och därefter skottlossningen på Utöya, som totalt tog livet av 77 människor. Självklart är det en dag vi aldrig kommer att glömma.
Den här dagen var vår 5-åriga bröllopsdag. Vi hade kommit tillbaka till Oslo någon dag innan efter sommarsemestern i Sverige. Det var en regnig fredag och vi pysslade på en del här hemma, packade upp och tvättade kläder. På eftermiddagen, lite efter kl 15 stod jag på övervåningen medan Henrik och barnen var på mittevåningen. Plötsligt hörde vi båda en rejäl smäll och jag ropade till Henrik: “Vad var det där?” varpå han svarade “Det kallas åska”.
Inte mer med det. Vi packade in hela familjen i bilen och körde till Sandvika där vi skulle köpa en försenad 3-årspresent till Anton. En grävmaskin som man kan sitta på och gräva sand med, tänkte vi. På vägen till Sandvika mötte vi flera polisbilar och ambulanser. Kanske det hade skett en bilolycka någonstans?
Vi gick till Toys R Us och roade oss där en stund, och plockade med oss grävmaskinen. Vi träffade Knuts föräldrar inne på leksaksbutiken, de skulle köpa present till Josefine som hade födelsedag om ett par dagar. Samtidigt som vi stod och pratade med dem ringde både Henriks och min mobil. Båda våra mödrar informerade om att det varit ett bombdåd i regeringsbyggnaden i centrala Oslo och ville kolla var vi befann oss. Vi pratade vidare med Knuts föräldrar en liten stund, och nämnde detta med bomben, men ingen av oss visste desto mera.
När vi var klara i leksaksbutiken kändes det lite konstigt att gå på ett av Oslos största shoppingcenter; vi började spekulera i att bomben kanske var ganska allvarlig och tänk om någon ville ge sig på andra större folksamlingar. Så vi gick rakt ner i garaget, körde hem och startade tv:n. Efter en stund hörde vi att det var en man som skjöt på Utöya, och hela mardrömmen blev verklighet… Vi satt klistrade vid tv:n hela kvällen, och att fira bröllopsdag kändes väldigt avlägset.
Allt kändes så overkligt. Att vi hörde bomben. Att den smällde vid regeringskvartalet som vi passerat många många gånger på väg till Svenska kyrkan, vars fönster nu blev insprängda av bomben. Att vi körde i samma riktning längs E18 ungefär samtidigt som den hemska mannen körde längs samma väg mot Utöya. Och inte minst att så många unga människor miste livet, i Oslo år 2011.
Lördagen satt vi också klistrade framför tv:n hela dagen, och på söndagen bestämde vi oss för att åka in till stan för att se sanningen och få bearbeta alla tankarna. Regnet öste ner, medan vi promenereade från Nationalteatrets tunnelbana ner mot regeringskvartalet och domkyrkan. Längs Karl Johan möttes vi av en ovanlig stillhet, folk gick sakta och eftertänksamt med blommor i handen. Gatan mot regeringskvarteret var avstängd och hela stan var “invaderad” av militärer med laddade vapen. Nere vid domkyrkan strömmade det till folk som ville lämna blommor som minnen av alla offer och deras anhöriga.
Leave a Reply