Selma föddes som sagt på måndag den 5 november kl 07.15.
På söndagskvällen vid 22-tiden startade värkarna lite smått. Jag var först osäker på om det var värkar eller bara sammandragningar, som jag känt tidigare också. Men vid midnatt kände jag på mig att något var på gång. Henrik och jag gick och lade oss för att ladda batterierna. Jag skickade ett litet sms till Caroline, vår granne som skulle vara barnvakt, och meddelade att det kan hända att vi behöver åka till sjukhuset inatt.
Vid 03-tiden hade jag värkar med 5, 6, 7 och upp till 10 minuters mellanrum. Ringde till Ullevål för att försäkra oss om att vi har plats där. Det skulle inte vara några problem, men barnmorskan tyckte att jag kunde stanna hemma lite till. Jag var enig i det och lade mig på madrassen i barnens lekrum och timade värkar med en app som jag laddat ner till telefonen. Två timmar senare, vid 05-tiden hade värkarna intensifierats och kom med ca 3-5 minuters mellanrum. Ringde in igen, och fick plötsligt besked om att det var fullt på vanliga fødeavdelingen på Ullevål. De erbjöd sig att kolla på abc-kliniken, som erbjuder förlossningar på ett “naturligt” sätt, d v s utan kemiskt smärtlindring och i mest möjliga naturliga miljö. Eller så kunde de ringa Bærum sjukhus. Jag bad dem kolla med abc, och där fick vi plats.
Ringde Caroline och väckte Henrik, som gjorde sig snabbt iordning. Caroline kom och tog hand om killarna, och vi åkte in vid 05.30. Vi blev inskrivna kl 05.50. Det var lite speciellt att komma in i detta “förlossningsrum” eftersom det inte var många spår av sjukhus där. Snarare liknade det ett hotellrum med en helt vanlig dubbelsäng, en fåtölj, bord och ett stort badkar i ena hörnet. Inga slangar, kablar, knappar etc, som finns i ett vanlig förlossningsrum. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag redan var 6-7 cm öppen. Det som bekymrade mig lite var att det inte finns någon lustgas, vilket varit min främsta bedövning när killarna föddes (Men jag hade inte fått lustgas oavsett var jag legat på Ullevål, då de har tagit bort det på hela sjukhuset p g a dålig ventilation). Barnmorskan tappade upp ett varmt bad som jag klev ner i och försökte att slappna av så gott det gick under och mellan värkarna. Andning, andning, andning var det enda jag kunde försöka fokusera på när det gjorde ont…
En timma senare kände jag att krystvärkarna kom och jag valde att gå upp ur badet. Jag var 10 cm öppen, men barnmorskan ville att jag skulle stå upp ett par värkar. Vattnet gick, och lite senare kunde jag lägga mig ner igen i den vanliga dubbelsängen. Kl 07.15, efter 8 minuters krystvärkar, kom vår vackra dotter till världen. Hon skrek med en gång och fick komma upp på bröstet. Underbart!
Vi tog det lugnt några timmar på rummet tillsammans. Jag duschade och Henrik hämtade upp frukost från restaurangen. Vi bestämde att flickan ska heta Selma och meddelade våra familjer om underverket. En ny barnmorska kom in och vägde och mätte vår lilla prinsessa; hon vägde 3690 gram och mätte 49 cm. Huvudomkretsen var 35 cm. En perfekt storlek, men förvånansvärt “liten”, med tanke på att båda pojkarna vägde ett drygt halvkilo mer och var flera cm längre.
Efter en stund fick vi flytta över till patienthotellet där vi slappade en kort stund innan vi gick ner och åt lunch alla tre. Därefter åkte Henrik hem och Selma och jag tog det lugnt och vilade på rummet ett par timmar innan Henrik och de nyblivna storebröderna kom på besök. De var så glada och förväntansfulla och frågade genast efter “bebisen”. Tysta och försiktiga inspekterade de lillasyster, kände på henne och höll i henne. Vi åt middag tillsammans på patienthotellets restaurang och vi fick testa lite av den logistik det innebär med tre barn. Anton, Selma och jag satt vid bordet, Henrik hämtade mat och Ludvig sprang runt i restaurangen. Det gick bra det också.
Vi spenderade de två kommande nätterna på patienthotellet. Selma sov dåligt båda nätterna – det var snorking, bök, amning, blöjbyten och mest fram och tillbaka. En 90 cm säng med plastmadrass under lakanet och jag var blöt av svett! Dagtid spenderade vi i stort sett också på hotellrummet där vi lärde känna varandra, samt att vi tog pauser för frukost, lunch och middag nere i restaurangen. Mysigt att få umgås på tu man hand med den lilla prinsessan, men samtidigt kunde jag tänkt mig att åka hem efter första natten – jag var så rastlös.
På onsdagen var det i alla fall hemresedag. På förmiddagen tog de både blodprov, hörseltest samt att vi fick träffa en doktor som undersökte Selma. Hon blev också vägd och vågen visade 3400 gram. Vi blev “godkända” på allt och Henrik kom och hämtade oss. Vi åt lunch tillsammans innan vi åkte hem, där vi avnjöt en kopp kaffe i lugn och ro innan Henrik hämtade hem storebröderna som var väldigt intresserade av att få se Selma igen.
Sedan vi kom hem har Selma både ätit mer och sovit mer och mer. Det är klart att det tar ett par dagar att vänja sig vid alla nya ljus och ljud i den här stora världen… Nu, en vecka efter att hon föddes så äter och sover hon mest dygnet runt. Hon är inte vaken så långa stunder, men det märks att hon för varje dag blir mer och mer “med i matchen” och ser sig omkring mer och blir starkare i nacken.
Förra veckan var killarna bara på dagis på onsdag, resten av veckan var de hemma och fick möjligheten att lära känna lillasyster. Idag är det måndag och de har varit i barnehagen. Det var strålande sol så Henrik, Selma och jag tog vår första “trilletur”. De sista dagarna har det i stort sett bara regnat och varit grått ute. Vi gick till Bekkestua där Henrik hämtade ut nya glasögon och vi åt en wrap på Mc Donalds. Skönt med lite “vuxentid” tillsammans. Storebröderna är ganska aktiva just nu och brottas, springer runt och busar/bråkar mest hela tiden. Selma blir nog en tuff tjej med dessa två storebröderna. 🙂
När man är alldeles ny här i världen är alla upplevelser nya. Allt man upplever är för första gången. Otroligt stort egentligen. Det första badet var inte så populärt, jag misstänker att vi hade lite för kallt vatten och att det därför blev extra “dramatiskt” att komma ner där. Andra gången gick det betydligt bättre.
Under veckan har vi haft besök av flera av grannarna samt av Line och Knut med barn. Det är förstås kul att få visa upp sitt underverk! Selma har fått en massa söta
kläder i present, både nytt och begagnat. Hon har fått ärva bebiskläder både av grannarna Nora och Nicoline.
Sammanfattningsvis njuter vi av att Selma äntligen är här! Det är alltid mentalt jobbigt att gå och vänta på bebis-ankomst och att inte veta när, var, hur det ska starta och samtidigt oroa sig lite grann över hur allt ska gå. Nu är hon här, allt gick fantastiskt bra och vi kan lära känna henne och vänja oss vid livet med tre barn. Lycka.
Leave a Reply