Det är många som frågar hur omställningen är från två till tre barn, och det är klart att vi själva också funderade mycket innan Selma kom hur det skulle bli.
Som sig bör är att största omställningen att gå från inget barn till ett barn. Näst största omställningen är att gå från ett till två barn. Den “minsta” omställningen var ändå att få det tredje barnet.
Det är klart att det är mera logistik – fler barn att klä på när man ska ut, fler barn att spänna fast i bilbarnstolar, fler barn att mätta magen till etc. Det är större risk att någon av storebröderna av någon anledning känner sig åsidosatt och får ett raseriutbrott. Och större risk att någon är sjuk. Så man kan väl knappast säga att det är “enklare”.
Rent känslomässigt har det dock varit den klart enklaste övergången, med minst “barseltårar”. När Ludvig föddes tänkte jag mycket på Anton som plötsligt blev lämnad mycket mer ensam. Han var ju van vid att få vår fulla uppmärksamhet. Den här gången är Anton och Ludvig vana vid att de är två som måste dela på föräldrarnas uppmärksamhet. Då är det inte samma övergång att få ett till syskon. Dessutom har ju killarna varandra. De kan leka, skratta, busa, trösta varandra och hitta på hyss tillsammans när mamma sitter och ammar till exempel.
Världens finaste. December 2012.
Hyss hittar de på, “Kom Ludvig, så gör vi det här…”. Likaså ser vi att Anton har börjat försvara Ludvig. Till exempel skulle Ludvig äta äpple en dag, och han ville sitta på golvet. Vi bad honom sitta vid bordet, varpå han protesterade. Då kommer Anton in: “Pappa, låt Ludvig sitta på golvet och äta äpple”, och så ger Anton skålen åt Ludvig. Dessutom försöker Anton ofta få Ludvig på bra humör när lillebror är ledsen. Han försöker skratta, busa och skämta för att försöka få Ludvig glad igen. Kul att se!
Under januari har jag också på riktigt fått prova på hur det är att ta hand om alla tre barnen själva. Henrik har varje år extremt mycket jobb i januari, och jag har varit med alla tre barnen under hela dagar, lagat middagar och lagt dem själva. Själva läggningen har gått ganska bra – killarna sover ju i samma rum, så vi har suttit alla tre (Selma i min famn) och läst bok i en säng, sedan har Anton och Ludvig lagt sig i var sin säng och jag och Selma har suttit i fotändan av Ludvigs säng och sjungit / väntat tills killarna somnat. Utmaningen är att komma så pass långt att man får killarna till sängarna. De har hundra ursäkter för att inte borsta tänderna, ta på pyjamasen, ta kvällsmedicinen (Ludvig). Sedan är de törstiga, hungriga, ska kissa/bajsa, gömmer sig och man hinner bli ganska trött innan de äntligen ligger i sängarna.
Innan läggdags (28 november).
Just det märker jag, efter flera kvällar ensamma med dem, att mitt tålamod blir kortare och kortare. Kanske inte så konstigt.
Lillasyster väl omhändertagen av två storebröder.
Däremot är det fantatsikt att se syskonkärleken. Både Anton och Ludvig är väldigt måna om Selma. De bråkar ibland om vem som får ligga närmast henne etc. Ibland är de uppläxande mot varandra och Ludvig kan t ex säga till Anton: “Nej, inte röra Selma. Hon sover”. Det är förstås inte alltid uppskattat hos storebror. Då höjs rösterna och det är helt säkert att Selma blir väckt…
Om lillasyster inte är i närheten så frågar de ofta efter henne. Och när vi kommer till barnehagen för att hämta killarna så är Ludvig noga med att fysiskt beskydda Selma. Det är inte populärt om andra barn kommer och klappar för mycket på hans lillasyster.
Mys med storebror. Januari 2013.
Anton har nu blivit så stor att man kan be honom att underhålla Selma lite medans jag t ex lagar mat eller tar en dusch. Då pratar han med henne, kramar, klappar, håller om och bäddar om henne. Ludvig vill också gärna ta hand om henne, men han är lite mer opålitlig och kan fort ge Selma en metalltraktor eller liknande i ansiktet.
Oavsett så överöses jag då och då av lyckokänslan av att ha fått tre friska och fina barn! Det känns lite overkligt ibland.
Leave a Reply