Älskade morfar

Det var dags nu, för morfar att påbörja sin resa från detta livet. På kvällen den 29 november somnade han in i en trygg miljö med de anhöriga bredvid sig.  

Sommaren 2004.

Han har varit en envis entreprenör, med ett stort driv och med många vänner och en stor familj omkring sig. 5 barn, 12 barnbarn och 2 barnbarnsbarn. Morfar var en social man, med ett stort hjärta och alltid en öppen dörr för släkt och vänner som velat komma förbi. Några minnen jag har från barndomen är när jag var 2-3 år och varje dag ringde till honom och berättade att jag var på väg, innan jag sprang över stigen hem till honom och mormor från vår lägenhet som låg ett par hundra meter bort. Säkert fick jag en och annan godisbit när jag väl kom fram. På somrarna på 80-talet brukade vi åka till mormor och morfars stuga i Rödupp och grilla korv i den öppna spisen. Morfar gillade att köra bil och kom ofta på besök. När han kom hem till oss hade han med sig en påse Ahlgrens Bilar eller polkagrisar. Han snickrade min lekstuga och skämde bort oss barnbarn så gott han kunde. Sista gången jag träffade honom var i juli, när jag och Henrik stannade hos honom på vägen ner till Kista. Vi köpte med oss hämtpizza och åt lunch tillsammans hemma hos honom. Han var relativt pigg då och som vanligt glad och social. Vi pratade om vad som komma skulle i och med vår stundande flytt till Oslo. Som vanligt tyckte han att vi hellre skulle flyttat tillbaka norrut i stället.

Nu hade morfar nått den punkten att han kände att han levt färdigt; han hade gjort sitt, uppfostrat sina barn och fått barnbarn som har det bra. “Ni klarar er utan mig nu.” Ingen ångest, bara ett lugn och en längtan efter att få lämna det här livet. Måste vara en ganska skön känsla, trots allt. När han insåg att det på grund av nästintill blindhet och en trött kropp inte gick att bo kvar hemma längre, så kändes det bättre att ta nästa steg. Jag är glad att han fick göra det. Även om det självklart alltid sker för tidigt och jag önskat att jag hade fått träffa honom till jul, i stället för att åka upp till en begravning. I onsdags ringde jag mamma som skickade en sista, speciell hälsning till honom.

Höst
Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten

Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.

Stig Dagerman

Vila i frid älskade morfar! Kanske får du träffa mormor igen?