Idag fyller vår lille älskling tre månader. Dagarna går undan nu och trots att sovrutinerna inte är på plats, jag inte har sovit en hel natt på tre månader, vi sällan kan äta någon längre middag i lugn och ro och egentiden är betydligt reducerad så är det helt underbart att vara föräldrar till vår fantastiska skatt. Hans små leenden, eller till och med ljudliga leenden och den välmående glada blicken gör oss varma av lycka.
Det är en gåva att få barn och att få möjligheten att ta del av utvecklingen hos en ny liten människa. Vi är obeskrivligt tacksamma och ibland känns allt så ofattbart. Kärleken svämmar liksom över. Jag uppskattar varenda dag jag får vara hemma och mysa tillsammans med Anton. Även om jag inte sover hela nätter, så känner jag mig inte särskilt trött eftersom jag har tid att ta igen energi på dagtid. Det är lyx att kunna vila på dagen, ta en långpromenad, bygga nätverk och ta långa kaffesessioner med andra mammor. Eller att bara sitta i timmar i vardagsrumssoffan och småprata med Anton och beundra honom från topp till tå, kanske med lite avslappnande musik i bakgrunden. Då känns det som att tiden står stilla! Att vara mammaledig och få ett totalt break från den vanliga vardagen är skönt. Och eftersom jag vet att den här tiden är begränsad och den kommer att gå i rasande fart så passar jag på att njuta lite extra.
H får ju tyvärr inte just nu ta del av lika många timmar med lillgossen på vardagarna. Men varje dag han kommer hem från jobbet möts han av ett tandlöst leende. En av dagarna fick jag höra: “inte ens du är så här glad när jag kommer hem”. Även om jag också är glad, så tycker jag att det säger något om vilken lycka en så liten människa kan ge.
Anton gillar fortfarande sitt babygym. Förut tittade han mest på figurerna som hänger ner eller viftade hejvilt på dem. Nu har han lite mera kontrollerade rörelser och han försöker att gripa tag i figurerna. Han lyckas ibland, och det märks att motoriken blir bättre och bättre för varje dag. Han har också upptäckt bröllopsfotot ovanför vår säng. Ibland ser man honom ligga och snegla på det och avfyra ett stort leende.
“Pratar” gör han för fullt, och ibland händer det till och med att han skrattar högt. Helt underbart! Han har också börjat dregla mera, kanske är ändå tänderna sakta på gång?
När han sitter i famnen föredrar han att sitta framåtvänd, så att han ser vad som händer runtomkring honom. Att ligga i famnen är inte särskilt kul längre, förutom när han är väldigt trött.
Han blir mer och mer tålmodig och nu är det till exempel möjligt att uträtta något ärende eller gå på lite shopping med honom 😉 utan att han ledsnar så fort vagnen åker in i en butik eller stannar en minut. Omvärlden utanför vagnen är spännande att ligga och titta på.
Vad gäller sovvanor, så har vi inga fasta rutiner ännu. Efter ett par försök har vi lite grann “gett upp” och låter honom sova när han verkar trött. På dagen går det oftast ganska bra, han sover ett pass på förmiddagen och ofta ett på eftermiddagen. Det är på kvällen det ofta är svårt att få honom att komma till ro och sova. Han äter fortfarande en gång mitt i natten och en gång på tidig morgon (ofta vid 06-tiden).
Vi har lärt oss lite nya barnsånger och han älskar Krokodilsången. En annan norsk barnvisa som jag lärt mig och som vi brukar sjunga är Lykkeliten. Vi sjunger den dock på svenska.
När Lyckeliten kom till världen
Så tändes stjärnor en och en
De blinka “Lycka till på färden”
Som till en allra bästa vän
Och sommarnatten var så stilla
Men både träd och blommor såg
De hördes viska om den lilla
Som i sin ljusa vagga låg
Så kom då lille Lyckeliten
Till ett av världens minsta land
Och fast han ej var stora biten
Så var han dock en liten man
Att han fått ögon blå förstod man
Och hår med doft av sommarvind
Han låg och skrek, men plötsligt log han
Och fick en grop i varje kind
Han har så starka, fasta händer
Och mjuk som sammet är hans kind
Hans säng är fylld av leksaksvänner
Där har han också skallran sin
Här finns det allt som han behöver
Det allra första år han har
Han saknar inget därutöver
Tills han det allra första steget tar
Till livets ära sker ett under
I varje land som var dag som går
I var och en av de sekunder
Som mänsklighetens klocka slår!
Men ingen vet och ingen känner
Den väg som ditt lilla barn ska gå
Vi tar ett ögonblick i sänder
Av ljusa dagar och av grå
Men Lyckeliten kom till världen
Och stjärnor tändes när han kom
Det bådar gott för framtidsfärden
Som vi har fått ett tecken om
Och sommarnatten var så stilla
Men både träd och blommor såg
De hördes viska om den lilla
Som i sin ljusa vagga låg
Tremånadersdagen firade vi med att hämta ut Antons pass på Svenska ambassaden. Gulligt blev det och vid namnsignaturen stod det “Not able to sign”. 🙂 Längden på 64 cm lär ju (förhoppningsvis) inte överensstämma särskilt väl med hans längd år 2013 när passet går ut. Annars har vi tagit det lugnt idag, eftersom jag har dragit på mig halsont och början till förkylning. Imorgon ska vi på tremånaderskontroll. Blir intressant att se vad hans vikt och längd verkligen är (till passet chansade jag ju bara).
Leave a Reply