Igår fick Antons första tand i nederkäken sällskap av en till liten tand. Det var inte alls kul för stackars liten som hade ont, ont, ont i tandköttet. Vi var på babycafé i Svenska kyrkan och på vägen dit skrek han tills vi var nästan framme, då han till slut somnade med bit-leksaken i munnen. Samma sak på vägen hem, han skrek i 20 minuter innan han somnade. Även idag har han varit lite gnällig; vi var ut och åt lunch med en annan mamma och dotter från barselgruppen och då var det en del gnäll av lill-Håkans när han låg i vagnen.
Trots detta har det varit full fart här hemma! Nu finns det bara en sak som gäller när Anton leker på golvet; upp på alla fyra och gunga fram och tillbaka. Henrik gissar att han börjar krypa innan februari månad, vad tror ni? Med tanke på att han inte bara tränar på golvet, utan överallt där chans ges, så känns det som att det inte kommer dröja särskilt länge innan han lärt sig tekniken. Det är så fascinerande med barn, att de verkligen går in 100% för att klara nästa steg i sin utveckling. Jag önskar att jag också hade samma fokus.
Leave a Reply