Idag är Anton sju månader och det är full fart här hemma. Han kryper omkring och utforskar allt i sin väg. Kablar, mobilladdare, kökslådor/skåp, toalettborstar, element, golvlampor och liknande är extra intressanta. Gungstolen är också kul att sätta i gungning, samt att det är spännande att försöka krypa in under barnvagnen. Vi får hela tiden vara på vår vakt. Ändå har han redan hunnit slå huvudet och fått ett blåmärke i pannan, bränna sig och få en brännblåsa av en glödlampa och fallit och slagit bakhuvudet.
I samma veva som han började krypa, så startade också klättrandet. Att krypa efter och klättra på dammsugaren när jag städar är kul, precis som att försöka ställa sig upp längs glasbordet i vardagsrummet. Han har klarat att ställa sig upp i spjälsängen, men oftast kommer han bara upp på knäna och kan på det viset nå betydligt längre än tidigare. Samtidigt riskerar han förstås också att falla lite hårdare än tidigare.
Att se sig själv i spegeln är också väldigt kul! Och när vi låtsas-nyser eller härmar honom när han nyser; det är fantastiskt roligt.
På matfronten går de flesta puréer hem nu. Vi har testat burkar med både kyckling, kalkon, lamm, lax och köttfärssås med pasta eller grönsaker. Det enda han inte gillat är lamm, och jag har faktiskt förståelse för det efter att jag smakat lite… Favoriten däremot är pasta med köttfärssås. Han har också fått små smakprover av avocado, apelsin, bröd och annat som vi ätit. Han kan dricka vatten själv ur sin mugg, fast vi brukar oftast inte låta hon göra det eftersom pipen vänds neråt alltför ofta och bildar stora vattenpölar/genomblöta kläder. Hur som helst så är det så mycket trevligare nu när aptiten är bättre. Nu äter han oftast tre mål vanlig mat per dag. För övrigt ammar jag honom på morgon, kväll och oftast en gång på dagen. Förutom på natten, då han också vaknar och vill ha mat (eller ibland kanske bara mys?)…
Det har också hänt något med humöret. Förut reagerade han knappt om man tog en leksak ifrån honom, men nu blir han riktigt förbannad om man tar något ur hans händer. Ibland blir han också arg på en viss leksak om han pillrat nog länge med den och till exempel inser att han inte kan få in hela leksaken i munnen. Då börjar han skrika, och om man försöker ta bort leksaken och leda hans uppmärksamhet till något annat så blir han ännu argare. Undra vem han brås på?
Vårt lilla hjärta har också börjat få separationsångest. Ibland när till exempel jag matar Anton och Henrik sitter vid köksbordet och pratar med honom och sedan går ut från köket, så blir Anton jätteledsen och sitter och tittar mot det håll dit H gick. Detsamma händer på dagarna när jag bara för korta stunder lämnar det rum vi befinner oss i, utan att ta med lillen. Tänk att de små kan känna en sådan ångest och rädsla för att bli lämnade ensamma. Fördelen nu när han kryper är i alla fall att det blir lättare för honom att kunna följa efter när han känner för det.
Leave a Reply