Kawasakis sjukdom var helt ok\u00e4nd f\u00f6r oss, innan l\u00e4karna gav Anton den diagnosen. Sedan dess har vi levt lite i v\u00e5r egna lilla “bubbla”, d\u00e4r vi har f\u00e5tt en riktig tankest\u00e4llare om vad som \u00e4r viktigt i livet.<\/p>\n
P\u00e5\u00a0l\u00f6rdag kv\u00e4ll den 8 oktober, blev Anton sjuk med 39-graders feber. Vi tog ner hans kudde och t\u00e4cke till vardagsrummet och han fick ligga i soffan och mysa med saft framf\u00f6r tvn. Han var r\u00f6d p\u00e5 kinderna och hade lite utslag p\u00e5 kroppen, annars var han inte speciellt sjuk. P\u00e5 s\u00f6ndagen hade han fortsatt feber och vi var inne hela dagen (f\u00f6rutom Ludvig och jag som trotsade regnet och tog en promenad med Kathrine och Philip).<\/p>\n
P\u00e5 m\u00e5ndagen stannade Henrik hemma fr\u00e5n jobbet med Anton, som fortsatt var febrig. Vi gav honom paracetamol d\u00e5 och d\u00e5, och febern gick ner ett par timmar, men kom tillbaka p\u00e5 nytt igen. Efter att jag kommit hem fr\u00e5n jobbet \u00e5kte Anton och jag till legevakten p\u00e5 B\u00e4rums sjukhus f\u00f6r att kolla upp honom f\u00f6r s\u00e4kerhets skull. Jag var inte speciellt bekymrad, men det s\u00e4gs ju att man g\u00e4rna ska kolla upp barn n\u00e4r de haft h\u00f6g feber flera dagar. L\u00e4karen unders\u00f6kte hals, \u00f6ron och lyssnade p\u00e5 hj\u00e4rtat. Hon konstaterade att det nog \u00e4r ett virus, bad oss att sm\u00f6rja in honom lite runt l\u00e4pparna eftersom han s\u00e5g torr ut, och att vila.<\/p>\n
Tisdagen var han \u00e4nnu slappare och ville inte \u00e4ta s\u00e5 mycket. Jag och Henrik var hemma halva dagen var. En glass fick Anton i sig, lite russin, och han drack bra i alla fall. Eftersom de inte tog n\u00e5got blodprov p\u00e5 m\u00e5ndagen best\u00e4mde vi oss f\u00f6r att \u00e5ka tillbaka tisdag kv\u00e4ll. D\u00e5 tr\u00e4ffade vi en manlig l\u00e4kare som misst\u00e4nkte att Anton kanske f\u00e5tt br\u00e4nnkoppor. Infektionsprovet visade 176, s\u00e5 det tydde p\u00e5 infektion. Vi \u00e5kte hem med antibiotika (Aboticin). P\u00e5 onsdagen var jag hemma med Anton och d\u00e5 ville han inte \u00e4ta n\u00e5gonting. Efter en del tjatande fick jag i honom en glasspinne i alla fall. Dricka ville han inte heller. Jag f\u00f6rs\u00f6kte med b\u00e5de mj\u00f6lk, vatten, saft, festis… men han ville inte ha n\u00e5gonting. Fick kanske i honom 4 dl. Han hade fortfarande feber och p\u00e5 eftermiddagen hade han l\u00f6s avf\u00f6ring. S\u00e4kert p\u00e5 grund av penicillin p\u00e5 tom mage, t\u00e4nkte jag. Men k\u00e4nde mig \u00e4nd\u00e5 bekymrad eftersom han verkade v\u00e4ldigt slapp och hade inte alls samma energi som vanligt. Var r\u00e4dd f\u00f6r att han skulle bli uttorkad, s\u00e5 ringde legevakten igen. De sa att vi skulle avv\u00e4nta penicillinets verkan, men jag p\u00e5pekade att han knappt \u00e4tit och druckit de sista tv\u00e5 dygnen och var v\u00e4ldigt slapp. Ok, vi kunde komma in, “om du nu \u00e4r s\u00e5 orolig”.<\/p>\n
Nu fick\u00a0vi komma\u00a0till en ny kvinnlig l\u00e4kare. Antons CRP visade nu p\u00e5 \u00f6ver 200, vilket \u00e4r ganska h\u00f6gt. Hon var os\u00e4ker om f\u00f6rra l\u00e4karen st\u00e4llt r\u00e4tt diagnos. Anton somnade i min famn och hon s\u00e5g att han s\u00e5g v\u00e4ldigt slapp ut. Hon beslutade att s\u00e4nda oss vidare till Drammens sjukhus barnavdelning f\u00f6r att tr\u00e4ffa en barnl\u00e4kare. Anton och jag \u00e5kte hem och h\u00e4mtade gps:en, och sedan k\u00f6rde vi raka v\u00e4gen de 3 milen till Drammen, dit vi ankom lite efter kl 20.<\/p>\n
Vi fick sitta i ett v\u00e4ntrum och Anton somnade i min famn. Tyckte s\u00e5 synd om honom som inte fick ligga och sova hemma i sin s\u00e4ng n\u00e4r han var s\u00e5 tr\u00f6tt och varm. V\u00e4ntade nog ca en halvtimma innan vi fick komma in p\u00e5 ett unders\u00f6kningsrum. De tog infektionsprov, m\u00e4tte, v\u00e4gde, tog temperaturen och kollade blodtrycket. D\u00e4refter fick vi v\u00e4nta ytterligare en halvtimma innan vi kom in till en l\u00e4kare. Han unders\u00f6kte Anton i \u00f6ron, \u00f6gon, mun, lyssnade p\u00e5 hj\u00e4rtat\u00a0 etc och st\u00e4llde en del generella fr\u00e5gor. Efter kanske 20 minuter var han klar med unders\u00f6kningen. Innan han gick ut ur rummet s\u00e5 bad jag om att f\u00e5 en s\u00e4ng d\u00e4r Anton kunde vila. Undrade ocks\u00e5 om han kunde f\u00e5 dropp eller liknande f\u00f6r att piggna till lite. Stackars liten var s\u00e5 slapp… k\u00e4nde verkligen att jag inte kunde \u00e5ka hem f\u00f6rr\u00e4n vi f\u00e5tt behandling.<\/p>\n
F\u00e5 minuter senare kom l\u00e4karen tillbaka tillsammans med en annan kvinnlig \u00f6verl\u00e4kare. Kvinnliga l\u00e4karen sa att “som du kanske har h\u00f6rt tror vi att vi kan st\u00e4lla en diagnos”. “Vi tror att han har f\u00e5tt Kawasakis sykdom”. “Vad innneb\u00e4r det?” var\u00a0f\u00f6rst\u00e5s min f\u00f6rsta fr\u00e5ga. Minns att hon f\u00f6rklarade att han ska bli inlagd och f\u00e5 behandling p\u00e5 en g\u00e5ng och att han kommer att bli b\u00e4ttre. Men att det kan ge konsekvenser p\u00e5 hj\u00e4rtat. Allt k\u00e4ndes overkligt, och jag ser fortfarande framf\u00f6r mig d\u00e4r jag satt med en halvt sovande Anton i famnen i unders\u00f6kningsrummet i v\u00e4ntan p\u00e5 mera information. Det k\u00e4ndes som en l\u00e4ttnad att veta att vi skulle f\u00e5 hj\u00e4lp, och jag hann inte bekymra mig s\u00e5 v\u00e4ldigt mycket. Ville bara att Anton skulle bli frisk! Ringde Henrik och ber\u00e4ttade det lilla jag visste. Hann med korta samtal till pappa och mamma.<\/p>\n
L\u00e4karen sa att det var inte konstigt att Anton inte har velat \u00e4ta. Han har “smultrontunga”, d v s sv\u00e4lld tunga och ont i munnen. Han hade utslag p\u00e5 kroppen, 38-39-graders feber, lite r\u00f6d i \u00f6gon\/\u00f6ron och var lite svullen p\u00e5 h\u00e4nderna.<\/p>\n
Snart d\u00e4refter kom tv\u00e5 sjuksk\u00f6terskor och l\u00e4karna tillbaka. Anton fick \u00e4ppeljuice att dricka, och d\u00e4refter\u00a0skulle\u00a0de s\u00e4tta in droppn\u00e5len p\u00e5 honom. Eftersom han var svullen p\u00e5 h\u00e4nderna s\u00e5g l\u00e4karen att det var sv\u00e5rt att s\u00e4tta droppn\u00e5len d\u00e4r. P\u00e5 foten d\u00e4remot hittade han en tydlig blod\u00e5dra som han ville testa p\u00e5. Tv\u00e5 sjuksk\u00f6terskor h\u00f6ll fast Antons fot medan l\u00e4karen satte in droppn\u00e5len. Anton var f\u00f6rst\u00e5s ledsen, och mammahj\u00e4rtat v\u00e4rkte,\u00a0men som tur var fick de till det p\u00e5 f\u00f6rsta f\u00f6rs\u00f6ket. Sedan kom de in med en sjuks\u00e4ng och Anton lade sig direkt under t\u00e4cket utan protest. Bara det s\u00e4ger att han inte var i form. Stackars liten! Vi blev flyttade till rum 1302 d\u00e4r vi fick dela rum med en annan mamma och son, och jag fick en s\u00e4ng bredvid Anton. Klockan var n\u00e4rmare midnatt d\u00e5. Jag smsade jobbet och med familjen, och l\u00e5g och tittade\/klappade p\u00e5 v\u00e4rldens finaste sovande lille Anton. Vid 01-tiden satte de in v\u00e4tskedropp p\u00e5 honom och han sov gott vidare. De informerade om att de hade tagit fram immunglobulin (Kiovig) som han skulle f\u00e5 mot Kawasakis sjukdom. Men v\u00e4tskan hade st\u00e5tt i kylen och m\u00e5ste v\u00e4rmas l\u00e5ngsamt till rumstemperatur.<\/p>\n
Ca kl 03.00 flyttade de Antons s\u00e4ng in p\u00e5 “intermedi\u00e4r”-rummet d\u00e4r det l\u00e5g tre andra barn ocks\u00e5 och d\u00e4r det dygnet runt var 1-2 sjuksk\u00f6terskor. Bredvid Antons s\u00e4ng fanns en “Stressless”-f\u00e5t\u00f6lj d\u00e4r jag kunde halvligga och vila. De satte in immunglobulin-behandlingen, f\u00f6rst i l\u00e5ngsam takt f\u00f6r att se hur han reagerade. Ett f\u00e5tal personer f\u00e5r visst en “allergisk reaktion” mot detta, s\u00e5 de stod redo med ett “motgift” ifall det skulle ske. Dessutom kollade de blodtryck, temp och puls varje kvart den f\u00f6rsta timman. Anton klarade behandlingen bra, men v\u00e4cktes f\u00f6rst\u00e5s av blodtrycksmanschett och febertermometer. Men somnade om igen efter varje unders\u00f6kning. N\u00e4r f\u00f6rsta timman var klar gjorde de samma kontroller en g\u00e5ng i timmen genom hela behandlingen. Kl 05 uppt\u00e4ckte de dock att det l\u00e4ckt ut v\u00e4tska i s\u00e4ngen. F\u00f6r att vara p\u00e5 s\u00e4kra sidan startade de behandlingen p\u00e5 nytt igen… bytte s\u00e4ngkl\u00e4aderna och sedan var det kontroller varje kvart igen. \u00c5tta timmars behandling.<\/p>\n
Jag sov f\u00f6rst\u00e5s inte s\u00e5 mycket under natten – allt k\u00e4ndes bara s\u00e5 overkligt! S\u00e5dant h\u00e4r h\u00e4nder ju bara andra, och inte oss. \u00c4r det m\u00f6jligt att min son ligger och f\u00e5r intraven\u00f6s behandling mot en ovanlig sjukdom som jag aldrig h\u00f6rt talas om? F\u00f6rstod dessutom av Henrik, som f\u00e5tt m\u00f6jligheten att l\u00e4sa lite mer, att det \u00e4r en ganska allvarlig sjukdom. Allt annat, utom Anton och oss, k\u00e4ndes totalt avl\u00e4gset. Jobbet, som tidigare under veckan stressat mig n\u00e4r jag beh\u00f6vt vara hemma med v\u00e5rd av barn, var till exempel totalt oviktigt.<\/p>\n
P\u00e5 morgonkvisten steg febern till 39,9 grader. De gav acetylsalisylsyra (375 mg) med stolpiller var sj\u00e4tte timma. Trots acetylsalisylsyra sj\u00f6nk inte febern s\u00e5 sjuksk\u00f6terskan ringde l\u00e4karen. Anton var s\u00e5\u00e5 slapp och s\u00e5g ganska blek ut. F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen k\u00e4nde jag\u00a0mig riktigt\u00a0orolig och\u00a0k\u00e4nde hur jag fysiskt m\u00e5dde d\u00e5ligt.\u00a0Men d\u00e5 gav de paracetamol och febern gick ner igen. Lite senare p\u00e5 f\u00f6rmiddagen kom l\u00e4karna p\u00e5 rond och det var tre l\u00e4kare som kom och tittade p\u00e5 Anton eller “Kawasaki-gutten” som de kallade honom. Han hade visst ovanligt tydliga symptom p\u00e5 Kawasaki. Det \u00e4r annars en sv\u00e5rst\u00e4lld diagnos eftersom man ofta inte har alla symptomen. Men ett k\u00e4nnetecken \u00e4r att man ska ha haft h\u00f6g feber i minst fem dagar. Jag bad l\u00e4karen skriva ut information om Kawasaki s\u00e5 att jag sj\u00e4lv kunde l\u00e4sa p\u00e5 lite mer. De sa att det \u00e4r en v\u00e4ldigt ovanlig sjukdom, men att det d\u00e5 och d\u00e5 kommer in barn som f\u00e5r denna diagnos (l\u00e4ste sj\u00e4lv att det bara drabbar ca 5 barn per 100 000 i Skandinavien. I Japan \u00e4r den tio g\u00e5nger s\u00e5 vanlig). K\u00e4ndes sk\u00f6nt att h\u00f6ra att de sett detta f\u00f6rut.<\/p>\n
Henrik var p\u00e5 jobbet p\u00e5 f\u00f6rmiddagen (hade kvartalsrapportering) men tog bussen direkt fr\u00e5n jobbet till sjukhuset. Han kom vid 12-tiden och vi satt tillsammans bredvid Anton sista timman av behandlingen. L\u00e4ste b\u00f6cker f\u00f6r honom och myste. L\u00e4karna kom in igen s\u00e5 att Henrik ocks\u00e5 fick prata med dem.\u00a0Jag h\u00e4mtade\u00a0n\u00e5gra br\u00f6dskivor\u00a0till lunch och Anton \u00e5t ocks\u00e5 lite grann och drack \u00e4ppeljuice.\u00a0N\u00e4r behandlingen var slut skulle han observeras i 20 minuter innan vi kunde l\u00e5na en barnvagn och ta en liten promenad inne p\u00e5 sjukhuset. Vi \u00e5kte hissen ner och tittade runt lite, men Anton var tr\u00f6tt.<\/p>\n
Han fortsatte att f\u00e5 blodf\u00f6rtunnande medicin var sj\u00e4tte timma. Detta f\u00f6r att minska risken f\u00f6r att f\u00e5 “utposningar” runt hj\u00e4rtat, vilket \u00e4r den v\u00e4rsta risken med just Kawasaki. Man kan f\u00e5 mer eller mindre utposningar och i allra v\u00e4rsta fall avlida av hj\u00e4rtinfarkt. Som tur \u00e4r \u00e4r det v\u00e4ldigt ovanligt att det sista sker. Om man har f\u00e5tt utposningar kan man f\u00f6rst se ca sju veckor efter att febern startade, s\u00e5 fram tills dess f\u00e5r man leva i lite av en ovisshet.<\/p>\n
Blodproverna visade ocks\u00e5 att Anton hade starkt f\u00f6rh\u00f6jda leverv\u00e4rden. N\u00e5got v\u00e4rde skulle ligga p\u00e5 max 300, och d\u00e4r l\u00e5g Anton p\u00e5 n\u00e4rmare 1000. Man s\u00e5g att han var lite gul i huden ocks\u00e5. Efter behandlingen med immunglobulin gav febern med sig en del, men temperaturen gick aldrig ner helt till normalen. Dock l\u00e4t de oss \u00e5ka hem p\u00e5 permission p\u00e5 l\u00f6rdagen. De bad oss dock att ta kontakt om febern skulle stiga igen. Det k\u00e4ndes mentalt sk\u00f6nt att f\u00e5 komma hem, och ett tecken p\u00e5 att l\u00e4karna m\u00e5ste tro att detta var p\u00e5 b\u00e4ttringsv\u00e4gen.<\/p>\n
Men vi hann bara\u00a0vara hemma i en knapp timma, Anton satt och s\u00e5g p\u00e5 tv, innan vi\u00a0m\u00e4rkte\u00a0att han var varm igen. Febern hade stigit, och vi ringde in. De ville att vi skulle komma tillbaka. Suck!<\/p>\n
Man \u00f6nskade att h\u00e5lla nere febern, men eftersom hans leverv\u00e4rden var s\u00e5 d\u00e5liga s\u00e5 ville de inte ge mer Paracet. L\u00e4karna hoppades att den blodf\u00f6rtunnande medicinen skulle ha effekt ocks\u00e5 mot febern. Dock gav febern inte med sig helt och de dividerade fram och tillbaka om de skulle ge en ny Kiovig-behandling eller inte. Man kan visst max ge tv\u00e5 doser.<\/p>\n
P\u00e5 tisdag f\u00f6rmiddag kom en l\u00e4kare och sa att de hade beslutat att han skulle f\u00e5 en ny dos. De var tvungen att s\u00e4tta in en ny droppn\u00e5l, och eftersom han f\u00e5r blodf\u00f6rtunnande \u00e4r det tydligen sv\u00e5rare att f\u00e5 in droppn\u00e5len. B\u00e5de Henrik och jag var med och det var inte kul! Anton gr\u00e4t, jag f\u00f6rs\u00f6kte leda bort uppm\u00e4rksamheten och de stack och stack i honom. F\u00f6rst efter n\u00e4rmare en halvtimma, p\u00e5 tredje f\u00f6rs\u00f6ket lyckades de. D\u00e4refter gav de en h\u00f6gre dos, s\u00e5 denna g\u00e5ngen tog behandlingen bara fyra timmar och vi var klara redan p\u00e5 eftermiddagen.<\/p>\n
Eftersom leverv\u00e4rdena var s\u00e5 pass d\u00e5liga misst\u00e4nkte de ett tag att han skulle ha f\u00e5tt n\u00e5gon biverkning p\u00e5 levern (man kan f\u00e5 biverkningar p\u00e5 olika organ av Kawasaki) och de pratade om att man eventuellt skulle beh\u00f6va operera in ett plastr\u00f6r eller vad det var… hur som helst, s\u00e5 gjorde de ultraljud av magregionen och det visade inga avvik. Sk\u00f6nt. F\u00f6rhoppningsvis skulle leverv\u00e4rdena f\u00f6rb\u00e4ttras inom kort.<\/p>\n
Febern gick dock fortsatt inte ner. Henrik och jag sov hela tiden varannan natt p\u00e5 sjukhuset. P\u00e5 dagen kom den ena till sjukhuset, den andre tog bilen och \u00e5kte hem till Ren\u00e9e och Ludvig och \u00e5kte sedan tillbaka till sjukhuset dagen d\u00e4rp\u00e5. S\u00e5 h\u00f6ll vi p\u00e5 varje dag. Tack och lov f\u00f6r att Ren\u00e9e var h\u00e4r och kunde ta hand om Ludvig, s\u00e5 att vi kunde “byta av” varandra s\u00e5 pass enkelt p\u00e5 sjukhuset utan att beh\u00f6va ha med Ludvig ocks\u00e5.<\/p>\n
Man sov inte s\u00e5 bra p\u00e5 sjukhuset. Dels delade vi rum med ett annat barn med f\u00f6r\u00e4lder (bytte folk ett par g\u00e5nger) och framf\u00f6r allt var man orolig f\u00f6r Anton. Han fick ju ocks\u00e5 medicin samt att de tog temperaturen var sj\u00e4tte timma, och n\u00e5gon g\u00e5ng gl\u00f6mde de den, s\u00e5 jag st\u00e4llde v\u00e4ckaren p\u00e5 ringning kl 12 och kl 06 f\u00f6r att s\u00e4kra att de inte skulle gl\u00f6mma medicinen. N\u00e4r vi s\u00e5g att de andra symptomen blev b\u00e4ttre och Anton b\u00f6rjade vilja \u00e4ta lite t ex s\u00e5 k\u00e4ndes det bra. Febern var det som var mest bekymmersfullt. Den gav sig aldrig helt. En natt n\u00e4r de \u00e4nnu en g\u00e5ng m\u00e4tte en “f\u00f6r h\u00f6g” temperatur och jag k\u00e4nde mig orolig, bad jag att f\u00e5 prata med l\u00e4karen. Han sa att det fanns en m\u00f6jlighet att s\u00e4tta in kortison om inte febern ger sig. Han \u00f6vertygade mig ocks\u00e5 om att hans puls “\u00e4nnu inte \u00e4r h\u00f6g” n\u00e4r det g\u00e4ller Anton, och d\u00e5 kunde jag sova vidare den natten ocks\u00e5. \ud83d\ude42<\/p>\n
Till slut sj\u00f6nk i alla fall febern, och Anton blev piggare och piggare.\u00a0En dag sa han: “Mamma,\u00a0nu har jag inte ont i munnen l\u00e4ngre”… Han b\u00f6rjade \u00e4ta\u00a0lite mer och det m\u00e4rktes att det gick \u00e5t r\u00e4tt h\u00e5ll. Tidigare hade vi f\u00e5tt\u00a0“tvinga i” honom dricka\/yoghurt etc och skriva ner allt han fick i sig.\u00a0Efter en vecka fick vi \u00e5ka hem p\u00e5 permission. Tv\u00e5 dagar senare kom vi tillbaka och d\u00e5 skrev de ut oss fr\u00e5n sjukhuset efter 9 dagars inl\u00e4ggelse. Sk\u00f6nt! Vi var p\u00e5 efterkontroll efter en vecka, d\u00e5 de tog prover. De s\u00e5g bra ut – Anton blev b\u00e4ttre och b\u00e4ttre.<\/p>\n
Under vistelsen p\u00e5 sjukhuset fick vi ocks\u00e5 tr\u00e4ffa en (svensk) f\u00f6rskolel\u00e4rare som gav oss tillg\u00e5ng till “sjukhusdagiset” d\u00e4r Anton kunde leka n\u00e5gra timmar p\u00e5 dagtid. D\u00e4r var det j\u00e4ttefint, och med m\u00e5nga roliga leksaker. P\u00e5 barnavdelningen hade de ocks\u00e5 ett litet lekrum med t\u00e5gbana och lite andra saker som vi bes\u00f6kte ofta. Varje g\u00e5ng de tog blodprov fick barnen en “premie”, en liten leksak i present och efter den l\u00e5nga sessionen med att f\u00e5 in droppn\u00e5len f\u00f6r andra g\u00e5ngen fick Anton till och med en stor box med “mega-Lego”-bitar i. De var verkligen duktiga p\u00e5 att hantera barn och Anton har generellt bara positiva upplevelser av sjukhuset. Han pratar om att \u00e5ka dit igen!<\/p>\n
F\u00f6rsta tv\u00e5 veckorna efter att han kommit hem fick han vara hemma fr\u00e5n barnehagen. Han var fortfarande tr\u00f6tt och hade inte samma energi som vanligt. Till sjukdomen h\u00f6r ocks\u00e5 att man tappar hud p\u00e5 h\u00e4nderna. Det skedde f\u00f6r Anton ocks\u00e5, och det s\u00e5g lite ot\u00e4ckt ut \u00e4ven om han inte hade ont av det.<\/p>\n
Efter tv\u00e5 veckor b\u00f6rjade han p\u00e5 dagis 50%. Henrik och jag jobbade b\u00e5da 75% och turades om att h\u00e4mta hem Anton efter lunch varje dag. Det gick bra och vi m\u00e4rkte att han successivt blev piggare.<\/p>\n
Den 1 december var dagen f\u00f6r hj\u00e4rtultraljudet, som vi v\u00e4ntat p\u00e5. De tog blodprover och en hj\u00e4rtl\u00e4kare gjorde ultraljud. Allt s\u00e5g normalt ut, inga konsekvenser p\u00e5 hj\u00e4rtat. Anton blev friskf\u00f6rklarad och kunde fr\u00e5n den dagen sluta med blodf\u00f6rtunnande medicin. Vi kunde pusta ut och \u00e5ka hem fr\u00e5n Drammen med ett stort leende p\u00e5 l\u00e4pparna. Vi \u00e4r en frisk familj!<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Kawasakis sjukdom var helt ok\u00e4nd f\u00f6r oss, innan l\u00e4karna gav Anton den diagnosen. Sedan dess har vi levt lite i v\u00e5r egna lilla “bubbla”, d\u00e4r vi har f\u00e5tt en riktig tankest\u00e4llare om vad som \u00e4r viktigt i livet. P\u00e5\u00a0l\u00f6rdag kv\u00e4ll den 8 oktober, blev Anton sjuk med 39-graders feber. Vi tog ner hans kudde och […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[20],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/2548"}],"collection":[{"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=2548"}],"version-history":[{"count":7,"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/2548\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3358,"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/2548\/revisions\/3358"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=2548"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=2548"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/blogg.hakans.net\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=2548"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}